Drunknar fullkomligt i pessimism och undrar vart alla sanna supportrar tagit vägen som älskar och dyrkar sitt lag i med och motgång. Blir deprimerad av att läsa alla nedskrivningar och dystra omdömen inför säsongen 2002/2003, den tredje i rad för mitt kära Timrå IK.
För ett par år sedan utgjordes klacken av en sammanhängande och dansande skara supportrar av vilka numera är ett minne blott. Säsongen laget tog föreningen upp i Elitserien var fantastisk inte enbart på rinken utan även utanför. Det var en fröjd att dra på sig halsduken, åka på match och känna tillhörighet och gemensamhet i den rödvita hejarklacken. Laget klarade sig året efter kvar i Elitserien utan att tvingas kvalspela och var så när att lägga an på den sista slutspelsplatsen. Supportrarna gjorde sitt och hyllade sitt lag som genom säsongen svarat för en hieroisk insats. Andra året i elitserien stod inte bara laget för en föränding, inledningen var lovande men borta var den dans på rosor jag upplevt tidigare år. Åskådarna drogs in i ett dunkel av oro och tragegi när en utbrytarfalang av klacken, kallade hardcore fanz visade brist på det som tidigare kännetecknat en sann rödvit supporter. Borta var det kulturella arvet, den hederliga och underhållande sångerna.
Timrå Isstadion: Westfelt är ingen dålig center.. absolut inte. Sen kan man alltid tvista om att han är en offensiv center nog för en första . Men det finns säkert andra saker som väger upp..och han kan säkert göra en riktigt fin ... | Läs mer
För ett par år sedan utgjordes klacken av en sammanhängande och dansande skara supportrar av vilka numera är ett minne blott. Säsongen laget tog föreningen upp i Elitserien var fantastisk inte enbart på rinken utan även utanför. Det var en fröjd att dra på sig halsduken, åka på match och känna tillhörighet och gemensamhet i den rödvita hejarklacken. Laget klarade sig året efter kvar i Elitserien utan att tvingas kvalspela och var så när att lägga an på den sista slutspelsplatsen. Supportrarna gjorde sitt och hyllade sitt lag som genom säsongen svarat för en hieroisk insats. Andra året i elitserien stod inte bara laget för en föränding, inledningen var lovande men borta var den dans på rosor jag upplevt tidigare år. Åskådarna drogs in i ett dunkel av oro och tragegi när en utbrytarfalang av klacken, kallade hardcore fanz visade brist på det som tidigare kännetecknat en sann rödvit supporter. Borta var det kulturella arvet, den hederliga och underhållande sångerna.
Harakiri är nära föregående.