Det är fan i mig meningslöst att se söndagens match. Jag vet redan i skrivande stund att vi kommer att torska i den sjunde och avgörande fighten. Mer än så här kan man inte anstränga sig. Liksom Laken kommer jag att ta en ångestladdad jävla söndagspromenad för att sedan konstatera att "okej, som jag trodde, säsongen är över". Eller så inte. Kanske knyter man näven i fickan och bänkar sig framför en TV-skärm, hemma eller borta. Just nu känns det bara så jävla tomt och hatet dominerar. Pest och pina...
Först blir man deprimerad när man får läsa om årets siffror. Fast när jag tänker på vart föreningen var för tio år sedan så tycker jag nog att det har gjorts en jäkla resa! Så lite glad kan man nog vara ändå.
