Ångesten är tillbaka, match igen. Att det ska behöva vara så att man mår bäst är det är uppehåll. Men men, det är väl bara att vrida sig i ångestens anlete och ta sig till Arenan igen. Just nu känns det som att vi inte kommer att få en enda poäng, på de återstående 11 matcherna.
Först blir man deprimerad när man får läsa om årets siffror. Fast när jag tänker på vart föreningen var för tio år sedan så tycker jag nog att det har gjorts en jäkla resa! Så lite glad kan man nog vara ändå.
