Timrå IK

Andersson: FUSKARE!!!
Ta av MoDo ALLA medaljer!!

Smokey: Egentligen är det både rätt rörande och patetiskt att de enda som förblir trogna en klubb livet ut är vi fotsoldater… vi dumma, idiotiska fans.

Vi är lojala in i döden. Vi är trogna hundar. Vi är löjliga lallare, romantiska dårar som faktiskt tror på en spelare när han säger att han älskar klubben han är i. Vi allihop.
Vi är många ggr lättlurade stackars fans med ballen i vädret och tomma plånböcker.
Löften är alltid tidlösa. Allt annat är skam.

Hallin tex insåg vad vi fans alltid insett (och ibland tvingats inse), nämligen att klubben, färgerna, laget, staden går före allting. Vi kan inte värvas. Ingen supporter skulle sälja sin kärlek för pengar.
Ingen jag känner skulle sluta hålla på Timrå och börja hålla på Modo bara de fick mer betalt. Så fungerar inte kärleken.

Återigen ta Hallin. Han är unik. En utrotningshotad art.
Han är en ljuskälla i allt det här gråa som vi försöker bluffa upp till julstämning,… allt det här svarta som vi försöker linda små gnistrande, tvinnande ljusslingor runt… när vi i desperation kastar spadertvåor omkring oss under hysteriska skratt och försöker bluffa upp dem till hjärteress.

Hallin tar sina Supportrars förtroende på allvar och förvaltar det… får det känslomässiga kapitalet att växa… så att man känner att man får tillbaka det man satsat… nämligen sitt Timrå hjärta.

Timrå IK ja…. är som en gammal dam som haft en skökas moral… det har man ju förstått.
Man får vara väldigt luttrad och ha ett stängt hjärta för att inte förlåta och försonas med det som varit. Ränderna går aldrig ur. Kärleken sitter djupare än ett snedsprång. Trohet mot denna kärlek är det ultimata testet, den fullständiga kärleksförklaringen.
Den sköraste står alltid kvar, när de hårda faller.
Timrå IK är fortfarande kapabel att vrida om skallen på vem som helst… bara så ni vet.

En skön sak med att bli äldre (de sköna sakerna är inte så många) är trots allt att man faktiskt sett och varit med om grejer som de unga bara kan drömma om.
Jag var där. Jag stod där. Jag var med. Inte så dumt när man känner och hör generationerna packas in under en… i arenan när vi spelade i gärdsgårdsserierna.

F.ö var jag sångare i fina gamla The Christer Glennings.
Vi upptäckte också att vi var kassa efter vårt första rep. Det hindrade dock oss inte ifrån att skaffa rökmaskin, solglasögon och tio tusen liter sprit. Vi fick tre spelningar sedan hade vi slagit sönder alla instrument.

Just ja Timrå IK..Vi är den där ditmålade flugan i pissoaren. Ständigt baktalad, ständigt pissad på… vi vet det… ingen skulle sakna oss mer än vi själva… MEN vi har en framtid och vi arbetar mot den… Klubben, spelarna, supportrarna. En för alla… Alla för en.
När man talar om kulturer i olika klubbar blir det gärna lite flummigt. Det är lätt att fastna i myter. Kultur är inte bara något ”som sitter i väggarna”.

Kultur är inte ständiga nostalgitrippar eller rotande i det som varit. Det är svårt att titta bakåt när man ska gå rakt framåt. Ett slags kultur sker här och nu. Kultur skapas dagligen, i det stora och det lilla… t om hur man klär sig när man är ute och rör sig bland folk, hur man för sig, vad man säger och inte säger till pressen osv. Kultur bryr sig väldigt lite i det som har varit.

Just nu är det så här för Timrå IK: Det enda som går att vinna är framtiden.
Det förflutna är lika dött som grus… just nu. Det som gäller för Timrå IK nu är att foga samman bitarna från sitt fina förflutna med den hägrande framtiden.

Framtiden är inte bara oskriven, som dear old Strummer sjöng, den är redan här