Wayne Gresky: Den var rätt udda. Han hade svårt att hålla sig för skratt då han sjöng "Day of Judgement, God is calling...", medan hon inte hade pluggat texten så där riktigt seriöst.
Närmast en instutition i den här tråden: War Pigs Här med Flaming Lips och Cat Power Varning: Blodigt. Lite guitar hero-känsla över det hela faktiskt. youtube.com/watch?v=iauDX18wMaw
Hawerchuk: Själv funderar jag på en liten tripp till Spanien i majs sista skälvande dagar istället för att besöka dessa musikaliska psuedohändelser. Startfältet är ju absurt intressant! Band som är så inne att man inte ens hört talas om dem/förstått sig på dem, blandade med klassiska storheter som Devo, De La Soul och Dinosaur Jr.
fast, något nytt The Clash kan han glömma.... Trots att Mick Jones från The Clash proddade å snortade å Kate Moss hånglade å snortade. Pete å Kate, slätade av varandra å drogs samman etter mer i drogtöcknet...
Rädda henne, rädda henne, ta in henne, ta in henne...
Men hon e ju konstnär, och tar vi hennes droger kan hon nog inte skapa något mer... Tycker hon ja... Hon får komma tillbaka som en "nykter junkiealkholist" efter behandlingen... Frågan är hur roligt hon själv tycker hon skapar då och hur det som skapas tas emot...
Ett dilemma.... Skapa eller förväntas skapa saker och ting???
Rädda Amy.... Jag tror det e kört, hon vill inte skapa något nykter, hellre kommer hon och dö...
Ingen blir gladare än jag, rädda Amy den som kan..........
En fantastisk rock'n'roller som producerar igen efter för mycket heroin, ett heroin som var få väg att bli döden, ett heroin som många anser sig behöva för att skapa...:
Jävligt bra rock, skapat som det mesta av god rock'n'roll i inflytande av diverse droger...
Jag vet inte, jag skriver på HockeySnack mitt i natten, och jag e lite yr, men är det är inte konstigt om konstnärer tar till droger så att de ska kunna motsvara förväntningarna och kunna skapa något...
Historiskt finns det inte en konstnär som varit nykter när de skapat som bäst, jag hävdar det. Nää, jag e inte konstnär å jag e inte nykter heller...;-)
Status Quo, släng er i väggen, här är orginalet och enligt mig visslar det om det. Den på Piledriver var inte hälften så bra som originalet, här är det dock mycket "turk och Bolero", men jävligt bra: www.youtube.com/watch?v=oUIq-CGfjYE&feature=related
Varför har ingen historiskt sett ifrågasatt varför Robby Krieger har ett blå öga för, hade Jimpan nitat till honom eller??? Har jag missat och läsa något i en just biografi elller?????
65selander: Vackert, så in i helvete! Vem visar sådana känslor som Kim? Han gapar värre än någon jag sett, han sitter på sin stol på ett sätt som får Cornelius att vända sig i graven. Han bara är, han bara levererar. Sliten måhända men med mycket kärlek. Förresten, någon som lyssnat på gitarrsolot i mitten av låten? Den som gör detsamma med samma känslor...hör av er.
Få musiker påverkar mig mer än Kim Larsen (ni som sökt svagheter hos mig har fördel nu).
Har i princip bojkottat denna och andra trådar som behandlar musik. Nu kan jag inte hålla mig längre (antagligen p.g.a. en wirre i ena benet och en i det andra). Kim Larsen - vilken kille. Detta är kärlek.
Annars har Difzi gjort en 'guide till den ovane Stockholms-resenären', som fått sig en egen undersida i högerspalten. Även den vane kan läsa med behållning.
mattias - 74: Keyser Söze (pronounced /ˈkaɪzɚ ˈsoʊzeɪ/) is a fictional character in the 1995 film The Usual Suspects, written by Christopher McQuarrie and directed by Bryan Singer. Söze is an underworld kingpin whose ruthlessness and influence have a legendary, even mythical status among law enforcement agents and criminals alike. The character has become a common cultural reference point due to his role in the film's famous twist ending.
Jag får se hur utrekvällen artar sig vom det blir nån nattiné. Om åldern i numer vanlig ordning och då i form av pensionärsmässig trötthet gör sig ständigt påmind eller hur det ser ut. Tur det är krypavstånd hem... ;-)
Frisco: Haha, nä det var inte brådskande utan man beställda helt enkelt en uppringning via Televerket. En polare från Bredbyn kom på den geniala idéen, vips var man framme. :-)
NuMo: Den kvällen var jag på Strömmen och söp, det minns jag bestämt. Förfest borde ha avnjutist till tonerna av Iron Maiden, Metallica, 220 Volt, Yngwie och smått fantasiska Savatage, ett band jag hårddiggade då.
1986 var förövrigt ett riktigt bra år i den Lumberska uppväxten, myndighetsåldern nåddes och bil kunde framföras. Löner (dock blygsamma) började ramla in i stället för studiebidraget och man fick helt plötsligt råd att beställa biljetter på Svala Söderlund, efter ett jävla telefonköande, till konserter på Hovet.
NuMo: 1986 var ju året då Plame mördades också. Det är ju också en sån där händelse som har den graden att man kommerihåg var man befann sig, ja, nästan exakt vad man gjorde då man fick veta vad som hade hänt. 1986 var jag 15 år. Livet lekte och "Turbo" med Judas Priest snurrade varv efter varv på vinylspelaren. Jag lyssnade en hel del på Iron Maiden också men hade från början lite svårt att ta till mig "Somewhere in time"-plattan. Åtminstone i jämförelse med alseter såsom "The number of the beast" och "Killers". Fast just den jämförelsen faller kanske på sin egen orimlighet eller nåt.
Uggla lyssnade jag också på. Fast detta blev nog tillåtet först hos kompisar. Det var ju den där fåniga ungdomsåldern då man var tvungen att ta ställning - hårdrock eller synth. Och som uppvuxen med framför allt Maiden så fanns det ju liksom inget alterrnativ. Men Uggla funkade. Han var ju rebellisk. På sitt sätt.
Nåväl, tillbaka till Palmemordet då. Jag, eller vi, befann mig/oss på konfirmationsresa i Åre i februari 1986. När vi kom ner till frukost den morgonen möts vi av vår konfirmationspräst Anders Sundqvist som bad oss alla sätta oss ner vid borden innan han började prata om det. Usch, en hemsk känsla.
Byggen ja. Jag byggde nog inget. Ja, kanske att man byggde nåt på sin gamla Zündapp KS50 av 1976 åts modell. Vinröd var den. Ommålad och ogrann. Inte av mig utan av min kompis - den tidigare ägaren - vi kan kalla honom Kristian. Trimmad var den också. Det var kul. Minns att man aldrig såg ett slut på saker att leka med eler att försöka greja med själv. Kompisarna som höll på med radiostyrda flygplan minns jag höll till på nån gräsplätt bortanför IKEA i Birsta strax söder om Timrå. Där sov vi över ett flertal gånger. Mina första öl rann nog ner där tror jag. Full, fullare, fullast var jag, men ingen vet nar jag såg på.. nej, det var ingen Hanna som gick ner i nån å där inte. Man kände nog knappt av ölen. Klass 2 var det ju bara. Pinsamt. Så några minnseluckor från just det året kan jag inte skryta med.
NuMo: Nä, det är dålig respons i tråden. Byter årtal till något aktuellt i stället.
26 april 1986. Det måste väl de flesta komma ihåg. 20 År sen på dagen nästan.
I alla fall. Det var "Härliga Tider Strålande Tider", som Thor Modéen skulle ha sagt. Edvin Adolphson gjorde förövrigt sitt sista stora framträdande på film i just den filmen. Han skulel sedermera gå bort endast 86 år gammal, men det var 1979 så något Tjernobyl hann han inte med.
Klockan 01.23 lördagen 26 april 1986 smälte Tjernobyl 4 ner till en flytande massa. Reaktorhärdens strålning fördes med i regnmolnen och strödes ner över alla som bodde i Ångermanland, mer eller mindre. Från den tiden skulle var mans älg bli ren och grävas ner i stället för att ätas.
Själv så jobbade jag något år senare med att nätfiska sjöar för att kunna mäta upp cesium 137 i abbarn och i gäddan. becquerelhalten visade sig i ofta vara mellan 5-20 000. alldeles för mycket för att vara bra för magen. Samhället tog krafttag mot eländet och höjde gränsvärdena för vad som var nyttigt att få i sig med ett par tusen Bq.
Man lärde sig filéa Abbore det året vill jag lova. Allt till tonerna av Anna Books - Killsnack eller Thåströms Var é Vargen. "Tummen", en av våra livs levande hockeyorakel, fick sitt lystmäte med "Fula gubbar" och "Joey Killer " med Magnus Uggla. En musiksmak som sedan för alltid skulle fastna i hans närvarande medvetande.
För mig vad det ändå Duran Duran som gällde. Not, not, notorius sköljde över lägenheten på den tiden. Jag hade ju nyss flyttat till min nyköpta tvåa i det s.k. T-Huset i Sollefteå, med utsikt över anrika Sobra, (Sollefteå Bryggeri AB).
Ja, där har det förövrigt bryggts goda drycker som man vill komma ihåg, men som gör att man ibland får minnesluckor.
Kommer inte riktigt ihåg om jag byggde något under den här tiden, det är väl en minneslucka.
Ähh! Kom igen nu. Vad gjorde ni under Canada Cup 1976. Skriv vilken musik ni lyssnade på och vad ni kände. Var ni kär i någon tjej, eller blev er hund avlivad? Vad vet jag. Själv spelade jag The Osmonds på en sk. tape-recorder och på dagarna bäckmetade jag i stadsparken.
Det var tråkigt att vi förlorade mot Finland med 8-6 men det kompenserades med att ag fick min första byggsats. Ett Spitfire flygplan i plast.
Min största idol Ingemar Stenmark slog ju dessutom igenom när han vann sin första Världscupseger i Aspen Colorado. Därefter så stannade Sverige varje gång han åkte. Då kunde man ju passa på och spisa lite ABBA. Jodå. Jag blev lite kär i Agneta, men vad Anne-Frid gjorde i gruppen det förstod jag aldrig.
Hade en grnne i huset som var aningen pilsk, fast hon bara var nio år. Det gick inte så bra för henne senare heller. Fnaskade en del år i huvudstaden, men nu så verkar det gå bättre igen.
Canada Cup spelades egentligen med Thorleifs i bakgrunden.
Jag tror att det finns en gammal boktråd här någonstans, faktiskt. Det där med ljudböcker är ju en väldigt bra grej, särskilt om man är som jag och kör mycket bil på sträckor man är less på. Problemet för mig är att jag inte kan lyssna på sådana, då jag tappar fokus och börjar tänka på annat efter bara några minuter. Värdelöst. Och så tar det ju så himla mycket längre tid att ta sig igenom en bok om man ska lyssna på någon annan som läser den, än om man läser den själv.
Jag läste Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg häromdagen. Den var bra.
Wayne Gresky:Pimp my rod-NuMos intresse för fiskning är inte synonymt med att han brukar få fisk. NuMo är främst en revblötare, flugflygare och pimplare.
Den var rätt udda.
Han hade svårt att hålla sig för skratt då han sjöng "Day of Judgement, God is calling...", medan hon inte hade pluggat texten så där riktigt seriöst.