Bragd-Birger

Proletärer!

Bara ett fåtal skälvande timmar kvar nu, innan the shit hit the fan. Kvalserien. Ett underbart påhitt att bevittna från sidan, ett rent sadistiskt inslag om ens eget lag är involverat. Ska det verkligen vara nödvändigt det här? Kan vi inte bara glömma och byta blad? Erkänna att 'ok, säsongen 2012/13 var kanske inte någon höjdare från vår sida, men vi lovar att skärpa till oss nästa år' ?

Aber nicht. Skiten ska spelas, oavsett vi vill det eller inte. Vilket jag ska erkänna att jag gör, i mina manodepressiva uppstuds-stunder. Då tänker jag: ah...kvalserie. Sköna päningar in på pluskontot, 10 matcher mot oorganiserade slaktoffer, publikfest, lite nerv och förlösande eufori. Så tänker jag då. Sen vänder det, och ångesten slår in sina klor. Jag visualiserar plötsligt ett krampangripet Timrå, förgäves fäktande mot do-or-die-rusiga allsvenskar, stolpar som står millimetrar fel, vredgade hockeygudar. Avslutningbilden som får mitt hjärta att pumpa trögflytande is ut i min skälvande lekamen: spelare utslagna på isen, publiken med chocktomma ögon, inseendes ett jävligt odiskutabelt faktum: Elitseriesagan är för denna gång över.

Just nu är känslan nedstuds, snarare än uppstuds. Jag försöker tagga, vibba positivt och spänna mig. Men det vill sig inte. Mina fingrar darrar när jag försöker skriva detta, tankarna febrar. Jag är helt enkelt gjort av jävligt klent virke. Och, vilket jag fått påpekat för mig av vänligt sinnade forumister: jag svartmålar och neggar. Låt oss därför försöka att nyktert se på situationen, och se om inte även jag kan få tillförsikten åter. Ventilera mina farhågor, lyfta ut trollen i ljuset. Ordmasturbera självupptaget. You pick one. Här går vi:

1. Målvaktsspelet. Kampen mellan Bellan och Jocke har under säsongen varit tämligen avgjord, åtminstone vad gäller de flesta av oss hockeysnacksexperter. Jocke är bäst, han ska stå. Monty et al har dock uppenbart haft en annan syn. Bellan fick stå fler matcher under säsongen, och han tilläts ständigt studsa tillbaka efter tveksamma insatser. Så kom då avslutningen, där han stod alla måste-matcher och gjorde det jävligt bra. Plötsligt känns det svårare att stenhårt förespråka Jocke. Men: Bellan gör mig nervös. Precis som hela upplägget. Om nu Gud skulle vara på sitt mest jävliga humör, och Bellan står ikväll och börjar sila okontrollerat: dubbelt obra. Dels om vi torskar en extremt viktig match, dels om vi tvingas till målvaktsplan B redan efter en omgång. Oron kvarstår. Jag skulle bli så oändligt jävla mycket lugnare om Bellan kommer upp stort i kväll. Agerar metodiskt, icke-flaxigt, konsekvent. Jag kommer dessutom bonushylla såväl Monty (för grym fingertoppskänsla) som Nubben (för old-magic-still-remains-värvning).

2. Försvarsspelet. Här är alla minst nervösa, vilket på ett jävligt märkligt sätt får mig att börja knapra naglar. En minuspost i min personlighet möjligen, likväl. Sant är att vi i Elitserien släppte in jävligt få mål. Sant är också att vi i många matcher hade en klart bra defensiv över hela banan. men: sant är också att det var överjävla virrigt i egen zon långa stunder. Alla har vi matcher och sekvenser på näthinnan där vi blev översköljda, gång på gång, även om det inte sprutade in bakåt. Känslan är också att många uddamålsförluster var klarare än dom rent statistiskt ser ut. Lag som fick en tvåmålsledning och sedan lugnt och metodiskt avvärjde Timrås tämligen uddlösa offensiv. Men, ändå: jodå. Nog fan ska Timrås defensiv vara en rejäl tillgång i denna serie. Allt annat vore en styggelse.

3. Offensiven. Här, däremot...pjew. Vilken klass håller vi egentligen, framåt? Mot det motstånd vi nu ska ställas inför? Kommer Murran-Gunno-Molla ha lekstuga? Kan Max höja sig även i denna kvalserie? Får Smolle fram någonting som bekräftar hans Elite Prospects-statistik? Fortsätter Hallin att vräka in puckar med hjälp av sina cojones? Kan Jonte nyttja och växa med de extra hundradelar han nu får att spela med? Osv. Vi behöver ett antal ja här för att det här ska bli som vi vill det. Inte minst behöver vi ett:

4) PP. Låt oss hoppas på fjolårsrepris. Ett sugigt elitserie-PP som, utan att någon riktigt förstod hur, plötsligt förvandlas till ett obarmhärtigt mördarvapen. Låt oss hoppas det. Det fanns också tendenser i slutet av serien, men frågan är hur hårt vi ska extrapolera exempelvis dom där tre PP-målen mot FBK. Nja. Jag är nervös. Jag tror att vi automatiskt (pga motståndet) får det lättare att ställa upp, men sen handlar det om mod. In med puckarna på mål, skymma, returer. Börjar vi ställa upp och leka Vampola kommer det inte alls att gå.

5) Snabba omställningar. Försvarsspelet har vi behandlat, och där känner vi oss lugna. Men: sen gäller det att få detta att bli ett offensivt vapen. Dvs: lura av motståndarna pucken i rätt lägen (vilket är det läge då spelaren som tappar pucken omedelbart drabbas av panikångest) och därefter snabbt sätta in ett motanfall. Här vilar stort ansvar på Team Monty. Efter tidigare speluppehåll har det varit si och så med avvägningarna. Tänk filten, som Jimmy brukar referera till. Gosigt och mysigt om dom defensiva fötterna, jävligt kallt och dragit i torso-offensiven. Funderar spelarna för mycket? Koncentrerar sig på att inte gå bort sig, varpå dom blir passiva och värderar lägena så länge att dom hinner passera? Jag får känslan av något slikt. Men: jag får också känslan av att Montys i s f är jävligt medvetna om detta. Detta bör dom i s f ha preppat för. Jag hoppas, nej....fanimej om jag inte t o m tror att dom lyckats. Plötsligt känner jag mig lugnare. Tills jag börjar tänka på:

6) Målskyttet. Är det någon häl Akilles skulle ha haft om han var timråit är det denna. Eller, alltså...hm. Men ni fattar vad jag menar. Timrås målskytte suger fetpung. Låt oss inte linda in det. Låt oss bli övertydliga: det är kasst. Skitdåligt, uruselt. Så. Frågan är om det måste bli det i kvalet? Mot dom här lagen, med dom där extrahundradelarna, mot lite sämre burväktare? Förhoppningsvis inte. Logikens lagar säger att det bör förbättras en smula av sig själv, givet ovanstående parametrar. Förbättringspotentialen hos spelarna är också stor. Vi har sparkapital i Smolle, Max, Gunno (sett från december och framåt), Crippe. T ex. Vi kan också hoppas på att våra offensiva backar (Robban/Sebbe) får lite bättre utdelning. Robban levererade ju från blå i förra kvalet, och en repris känns inte omöjlig. Att Sebbe plötsligt ska missa motståndarben från blå nu tror jag inte, däremot borde hans offensiv kunna få åtminstone en eller annan puck att trilla in. Dijoun-DeWille borde också kunna knäppa in någon. Tycker man. Hursom: här är en punkt som måste prickas av med en grön bock.

7) Lagen om alltings jävlighet. Många är lagen som fallit genom åren. Stora elefanter, som dykt med betarna rakt ner i kvalseriemyllan för att sent (eller hittills aldrig) komma upp på fötter igen. Gemensamt för dessa: very few saw it coming. Floppar, skrällar, katastrofer: Kvalserien är ert samlingsnamn. Allt kan hända. Nerver är aldrig så utanpå som när en elitserie- (och ibland förenings-) existens står på spel. En stolpe ut, en intrillad opsykologisk puckjävel 19.57. Allt kan hända. Finns inte så mycket lugnande att säga här, annat än att god preparering har en tendens att mildra sådana faktorer. Jag hoppas, hoppas, hoppas att Timrå är preparerade. Mer mentalt än fysiskt. Ta smällarna, get mad, get even.

8) Flyt. Lite som ovan, men åt andra hållet. I backspegeln kan Kvalserien 2012 kännas lugn. En behaglig resa som aldrig blev onödigt nervpirrande. Fel, fel, fel. Det höll på att bli hur läbbigt som helst, men vi hade den där lilla, oförutsägbara detaljen med oss: flytet. Den som gjorde att Bergenström (var det väl) obegripligt nog missar öppet mål vid ställningen 2-2 och massivt leksandstryck, den som gör att puckar studsar, hoppar och tar i Jockes mage hemma mot Djurgården, resultaten i dom andra matcherna. Det som behövde gå Timrås väg gjorde det. Då. Ingenting säger att det kommer att göra det i år. Därför, återigen: preparering. Precis som laget lyfter av flytet måste man undvika att sjunka om det uteblir eller grinar emot. Hoppas, hoppas.

9) Nerver. Ytterligare en faktor som skrämmer. Minns matcherna mot Växjö och Rögle hemma. Montén som satte ribban, bestämde förutsättningarna: nu handlar det om att vinna eller försvinna. Varpå Timrå vek ner sig fullständigt, och endast tog en pinne. Man lyckades göra den sämsta insatsen (åtminstone vad jag kan erinra mig) under Rögles nuvarande elitseriesejour. Det skrämmer mig. Har vi karaktärerna? Med kylan? Tillräcklig offensiv skicklighet för att kliva fram när läget börjar anta diarréproportioner och fler och fler spelare börjar behandla pucken som om den bränns? Jag är tveksam. Men jag vet inte. Detta ska bli oerhört intressant (och potentiellt livsfarligt ur ett ohälseperspektiv) att bevittna. Men or mouse?

10) Slutligen: favoritskap. Nu är det väl inte av DIF-i-fjol-proportioner, men visst finns det där. 'Om Timrå gör det dom ska har dom goda chanser att klara sig kvar', säger många. Och visst har dom rätt. Gör Timrå det man ska lär det gå vägen. Om inte punkt 7 och 8 blandar in sig på otillbörligt sätt. Frågan är dock hur detta hanteras av laget. Fjolårets enorma kraftsamling och grupp-enande var fantastisk. Ett styrkebesked utan dess like. Kan vi få se något liknande i år? Det måste vi. Känslan är att grundstämningen i gruppen är god. Utgångsläget förmodligen bättre än i fjol (inte minst eftersom vi inte behövt någon av-Perraz-fiering och spelarrockader). Det kan gå. Det kan bli bra.

Puh. Ungefär där har vi mina tankar på pränt. Orkar knappt scrolla ordmassan själv, så jag misstänker att jag tangerar mitt eget mastodontinläggsrekord. Ursäkta för detta.

Med det sagt: let it roll. Unleash hell. Och, sist men så fuckin far from minst som det går:

Giv oss frid - Vinn!!1