Jompe
4649 inlägg · 13281 besökare
4649 inlägg · 13281 besökare
En julsaga
”Farfar, farfar, berätta om när nissarna gjorde en överraskningspresent till nissetränaren!”
”Men kära små barn, ni har ju hört den sagan så många gånger…”
”Snäälllaa…”
”Jaja, OK då. Det var så här”, började farfar. ”Julen hade lagt sig över Sätraåsen. I Gavlerinken slutfördes det sista arbetet innan julledigheten. Materialaren M bytte snören i ett par griller, pressansvarige CC satt vid datorn och pillade med en ny logga och chefen HGK satt i telefon med sin gamla mormor.
Höstsäsongen hade inte alls varit bra. Ja, inte ens de senaste säsongerna hade varit bra. Nissarna vann guld för två år sen men efter det hade det liksom inte fungerat. Nu hade man ett gäng nissar som kommit från skogens alla hörn. Där var bröderna Po och Pa, som ingen såg skillnad på men det gjorde inget eftersom man fått båda två till priset av en nisse. Sen var där Skott och Svett som ingen förstod vad de sade. Sen var det Nicke, härföraren tillbaka från den ryska stäppen. Och sen var det en hel rad nissar som liksom bara var där fast ingen visste riktigt vad de gjorde; Eklund, Kilen, Westlund, Blomqvist, Olden, Lindblom… De tränade och hängde med på match då och då men hur de kommit dit och varför de var där var det ingen som riktigt visste. En gång frågade tränaren TJ en kille i omklädningsrummet ”å vem faan är du då?”. ”Jag är högerforward, jag”. ”Å faan. Så pass”.
I tränarrummet satt TJ för sig själv. TJ var definitivt inte glad. Han bläddrade i ett slitet ex av Brynäsaren från guldåret 2012. ”Faan”, sade han tyst för sig själv, ”Silfver, Ekholm, Kroken, Widde, Svedberg, sicka grabbar. Sicket gäng”. Sen glad hans blick över till listan på anslagstavlan med A-truppen och en lång, utdragen suck följde. ”Faan.” TJ insåg att med det här nissegänget skulle han aldrig stå där på torget igen, aldrig mer bli Årets Tränare och förmodligen vara tillbaks till att träna J-18 nästa säsong. ”Faan och helvitte.”
”Men det var ju bara en mellansäsong”, avbröt lille Huge. ”De hade taskig läsförståel..”
”Du är en mellansäsong hela du”, muttrade 70. ”Hela ditt liv har varit en lång, utdragen, never-ending, facking mellansäsong.”
”Såså. Inga F-ord i det här forumet, om jag får be. Lille Tony borde kanske varva ner ett par kilowatt”, sade farfar. ”I tomtestugan samlades alla nissarna för att bestämma hur de skulle muntra upp TJ. Lille Po reste sig upp och sade ”jag tycker att vi typ gör så här. Idag sopar vi isen med kommunalarbetarna från Leksand och nästa vecka så skrinnar vi alla så mycket vi bara kan och staplar upp puckarna i de andra nissarnas kasse! Kom igen nu!”
Alla de andra nissarna nickade bifall och såg så där beslutsamma ut som bara nissar kan. Sen gick Po in till TJ och berättade vad nissarna kommit fram till. ”Så har vi nissar bestämt att vi ska göra”, avslutade lille Po grötmyndigt.
TJ tittade upp från blaskan. ”Faan”, sade han. ”Är du Pa eller Po?”
”Jag är typ Po.”
”OK, Po”, morrade TJ. ”Sånt här bestämmer jag. Jag säger som jag brukar säga. It’s my way or Riks-76:an.”
”Men om vi vinner en massa matcher så blir du väl typ glad igen?”
”Riks-76:an” väste TJ mellan sammanbitna tänder till Po.
Men ni, ni är ju inte...ni kan ju inte…ni vet ju inte… ni, ja, ni…” stammade TJ. ”Det är vi visst det”, pep lille Po.
“You’re getting any of this?”, viskade Svett till Skott. ”Zip”, svarade Skott, ”but I have a strong feeling it’s not a major loss.”
Och så blev det. Kommungubbarna från Leksand fick åka hem utan en endaste poäng, och sen fortsatte nissarna att vinna massor av matcher. Och i april stod TJ på torget igen, och sade rörd ”alltså faan, det är ju grabbarna som ska allt beröm”.
Typ.
God jul, Brynäsvänner.
Veckans hetaste skribenter
7.57
Veckans hetaste ämnen
507
”Morfar, Morfar, berätta om när han med alla de fina orden kom till Sätraåsen!”
” Men mina kära små tomtenissar, jag har ju berättat den sagan så många gånger…”
”Snälla, snälla, snälla…”
”OK då. Det här hände en gång när Brynäs skulle anställa en ny klubbdirektör. Den här gången sökte man extra noga för att hitta någon som var riktigt, riktigt bra. En av dem som intervjuades hette Campari, om mjag minns rätt, och han imponerade väldeliga på dem allihop."
”Menar du Campese, Morfar?” frågade en av nissarna.
”Whatever,”sade Morfar. ”Den där killen lovade att Brynäs skulle vinna fyra SM-guld på tio år, kan ni tänka er? Han sade att vad Brynäs behöver är en organisation som uttrycker vad vi är och som kan vara en dynamisk plattform för att möta framtidens utmaningar.” Vi vart ju helt förstummade, sade Mormor, som var högsta hönset på åsen. Och Campari sade att kan vi bara känna värme i kylan och se tryggheten i förändringen så kan inget stoppa oss.”
”Och sen då, till sist då, innan han gick, så sa han, att, fan också, han sa… ’tack för att ni finns’. Kan ni, kan ni tänka er?”
”Gråter du, Morfar?,” frågade en av nissarna. ”Äsch”, sade morfar, snöt sig hårt och torkade något fuktigt ur ögonvrån, ”såklart inte. Det var nån chilli på lunchpizzan, tror jag.”
”Campari kunde börja med en gång, så redan nästa vecka dök han upp och började använda alla de där fina orden om styrkan i att känna svaghet och dynamiskt ledarskap. Han skulle skriva ett program för att reformerna hela organisationen, lovade han. Mormor och de andra i klubben förstod väl inte riktigt vad han menade, så Mormor föreslog att han kunde väl snacka med han som inte kan hockey men som vet allt om kvinnor, ungar, miljö och framtid, vad var det han hette nu igen? Var det Cahvring?”
”Du menar Cahling”, sade en av nissarna försiktigt.
”Whatever”, sade morfar irriterat. ”Mormor bestämde att Campari och Cahvring får komma upp med nåt.”
Hockeylaget hade inte vunnit en match på hur länge som helst, men i den nya organisationen betydde inte det så mycket. ”Jävla fint med det där som Campari kallar den diversifierade, vertikalt integrerade organisationsstrukturen”, sade Mormor. ”Förr blev man ju både förbannad och orolig när laget förlorade 10-12 matcher på raken. Nu vet man att det där är bara en ’säsongsbaserad justering av resursinflödet’. Sen på sommarn, då, det har ju Campari förklarat, då har vi inga intäkter från det sportsliga, det är stabilt och bra. Han är fan inte född bakom en byrå, den grabben.”
”Jag tror han heter Campese”, försökte en av nissarna.
”Whatever”, sade Morfar. ”Poängen är att förr i tiden blev man sur när vi torskade. Nuförtiden hade man ju så mycket annat att stå i. Det var ungarna och vindkraften och att alla ska koncentrera sig sin emotionella och metaboliska harmoni. Att inte klubben tänkt på det tidigare.”
Alla var inte lika övertygade. Lagets nye tränare, en tuffing av den gamla stammen, tyckte att alla förlusterna var ”skit” och att man borde stärka upp truppen så att de kunde börja vinna några matcher.
”Det där är ju bara fyrkantigt 1900-talstänk”, sade Cahvring till Campari.
”Precis”, svarade Campari, ”binärt, machostyrt, ärträknande 1900-talstänk. Man trodde att alla var ombord vårt nya organisationsparadigm, och så dyker den där rauken upp från ingenstans. Det han kallar förlust är ju en tillfällesstruktur att kognitivt bejaka en lärdomsprocess. Det återstår mycket arbete innan vi är färdiga.”
God Jul, alla Brynäsare. Vinster är överreklamerade. Matcher också, för den delen.