Olli Nomadinen

Dream Team: 0-10 mot Löven...jisses, där grundlades vad som närmast kan betraktas som ett livslångt sjukdomstillstånd för mig. Dvs kärleken till Timrå IK. På nåt märkligt j-a vis har just den matchen etsat sig fast som inträdet i vad som för mig innebar att gå från vagt intresserad till autistiskt fixerad supporter.

Timrå och Löven låg tillsammans i toppen innan den matchen, det var knökfullt på läktarna och jag var där med farsan. F.ö ett av allt för få liveupplevelser jag delat med min numera bortgångne far. Ståplats var det naturligtvis och jag minns att jag stod och sträckte på mig samt småhoppade för att öht se nåt. Tills baklängesmålen trillade in.

Vid ställningen 0-5, tror jag det var, gick jag ut och bort där ismaskinen stod. Jag pallade inte se eländet längre och hade helst velat åka hem. Varje baklängesmål gjorde fysiskt ont. Ja, jag minns det så...som knivhugg rätt i bröstet. Det är mycket starka minnen av några av mitt livs första känslor av hjärtesorg.

Helst av allt ville jag bara lämna, slippa se mer av slakten. Men farsan var smålänning. Hade man betalt för nåt såg man självklart till att till fullo ta del av det man slantat för.

Mäster T: Måste passa på att hylla, eftersom jag är en av dem som gått med motorsågen innan, Molinder. Inte nog med att han faktiskt är nyttig på isen, han står för en rätt skön inställning vid sidan om också. Och i dagens ST uttrycker han utan krusiduller att han inte lider det minsta med Modo bara för att han spelat där för att sedan hylla publiken som en bidragande orsak till att laget presterar. Sånt värmer!