Timrå IK

ASA: det är liksom spiralen som Timrå IK som förening har att brottas med. När man inte har ekonomi att göra rätt för sig mot sina absoluta leverantörer är det lätt att välja bort saker som man "absolut inte behöver".

Hälge: jag håller med dig. Det är inte så jävla enkelt längre att match efter match infinna sig på läktaren och se laget kliva av isen med en "hedersam förlust". Det är inte så jävla kul att läsa i tidningen - snart dagligen - hur fogden knackar på dörren, att spelare inte får sin lön, att leverantörer inte får betalt och hur föreningen inte längre kan göra rätt för sig. Det är inte roligt längre. Definitivt är man inte lika stolt så som man var i början av 2000 och ett antal år framåt.

Knylan: ja, vad gör man åt "eländet". En god idé är att dyka upp på matcherna och visa sitt stöd. Om man nu älskar Timrå IK. Det gör jag i alla fall. Har ingen monsternärvaro typ Jimmy hamrin eller Mr Madhawk (Malmö) men jag är på de flesta hemmamatcher som jag kan avvara tid till. Men att hitta en enkel lösning till att få folk på matcherna är nog dessvärre väldigt svårt. I motgång prövas vännen...i medgång...
Fortsätta arbeta hårt är mitt råd. Hardcorefansen måste, tillsammans med föreningen och i synnerhet A-laget, tro på det här. Annars går det illa.

Vad gör jag då? Jo, jag lägger mina 50-100 000:- per säsong på A-laget. Får lite sargreklam och annan reklam som egentligen inte påverkar min verksamhet nämnvärt. Men jag gör det. Jag står på parkeringen 3-4 gånger, i ungdomskiosken 4-5 gånger, säljer NHL-lotter, Newbody, sponsrar min sons lag med 10 000-tals kronor per säsong, skjutsar honom, följer med på cuper o.s.v. Allt för att föda nästa generation Timrå-spelare OCH bidra till att A-laget mår "bra".

Så, jag vet inte riktigt vad mer jag/andra kan göra. Mer än att fortsätta älska denna förening, detta varumärke. Jag kommer för alltid att älska Timrå IK. Men kärleken sätts på prov i dessa tunga stunder. Tro mig.

Leif Strömberg ställer en väldigt passande och bra fråga på Twitter som jag faktiskt har svårt att besvara. "Men titta på oss! Sist i tabellen och ett mycket ansträngt ekonomiskt läge. Klart vi bara lägger oss ner och dör!" Man skäms ju, men det är ju den allenarådande uppfattningen. Sveriges ömkligaste supporterskara. Mycket hårt prövad, men också den supporterskara med närmst till gråt och passivititet.

Vart finns den så kallade 'tågan' i våra supporterled? Vem tar initiativet som sedan kommer växa sig större och större och som man sedan kommer återblicka till vid nästa dystra epok?

Jag var inte med som aktiv supporter omkring 1995 men som jag förstått det så kom brytpunkten då. Man hade lagt ner fusionen och gick ut med ett enkelt "Timrå IK is back!" som jag kommer ihåg att det stod på en av de olika bakrutedekaler som krängdes. Där hände något. När händer det igen?