Liknar man Timrå IK vid en brandkår, då är Corso mer snubben som sticker i väg snabbast från station och dyker upp först i stridens hetta , men han glömmer i sin iver att man behöver både vatten och brandsegel för att lyckas riktigt bra i räddningstjänstens kall.
Perra håller nu på att knåpa i hop en brigad som om möjligt ska bemästra den ångestfulla härd som pyr under dynamiten i våra röda hjärtan.
Men nu är det här hockey! Och då blir det Jimmys penna som får stå för den mer sakliga glöden i metaforen.
Först blir man deprimerad när man får läsa om årets siffror. Fast när jag tänker på vart föreningen var för tio år sedan så tycker jag nog att det har gjorts en jäkla resa! Så lite glad kan man nog vara ändå.
