Kan någon förklara VARFÖR den allmänna uppfattningen är att vi inte skulle ha en suck att åter ta steget upp i ES inom de närmsta 10-20 åren? Det är inte 80-tal längre.
Varför ska det hela tiden bölas så jävla mycket? Varför har Timråsupportrarna så oerhört lite stolthet i kroppen annat än när det ska munhuggas med Modoiter?
Om det nu kommer ta 10-20 år, hur kan en förening som Rögle åka ur för att sedan gå upp igen två säsonger senare?
Det är just detta som stör mig allra mest med att vara Timråsupporter. Denna konstanta passivitet, att sitta och bara titta på samtidigt som föreningen förfaller. Det är ett jävla gnäll på ledningen på INTERNET, men inga krafttag tas. Årsmötet är lika glesbefolkat som vanligt. "Jaha, det var ju kul att få tillhöra Elitserien ett tag. Men nu är det över. Då får det vara så."
Vart är glöden? Det är inte direkt så att vi är en förening utan anor och kultur. Vi har ett försprång gentemot andra, färskare, klubbar. Vi har tillhört Elitserien i 13 år. Det har hunnit byggas upp ännu en generation med Timråsupportrar som garanterat är större än den som fanns innan vi gick upp. I Sundsvall så är Timrå IK det självklara laget att hålla på bland kidsen. Så var det inte under 90-talet.
Åren med Lill-Kenta var roliga, men jag vettefan om dom inte förstört ännu mer. Detta tjat om ödmjukhet har förstört hela föreningen känns det som och då syftar jag mest på supporterskaran. Det skadar inte att våga vara uppkäftiga. Det är just detta som gör att jag aldrig någonsin trott att vi skulle kunnat vinna SM-guld, trots stolpträffar och tappade skenor i SM-slutspel. Vi viker ner oss. Tappar vi inte skenor så hittar vi andra vägar att förlora. "Timrå IK är det svenskaste vi har" brukar jag tänka ibland.
Det är nog ungefär här som jag känner att degraderingen kommer göra nytta. Om man löser ekonomin (med eller utan vår hjälp) så har vi en god möjlighet att få tampas i toppen av Hockeyallsvenskan och bygga upp ett självförtroende igen. Då kan vi våga börja ställa krav igen. Jag vill aldrig mer förknippa Timrå IK med snällhet och artighet. Jag vill aldrig mer se klacken stå och applådera laget efter en förlust där man vikit ner sig. Om vi aldrig tillåter oss att visa äkta känslor så tror spelarna att vi inte bryr oss. Dom, legoknektarna som gör 1-2 säsonger här, blir mer besvikna efter en förlust än vad vi supportrar blir.
Vi, vi sitter och grinar över att inte spelarna tackar klacken efter en mycket oroande förlust borta mot Västerås. Hur i helvete kan man som klackmedlem känna besvikelse över en sådan sak? Det är ju DU som supporter som ska älska den här föreningen allra mest. Du ska vilja spotta på laget efter en sådan förlust, istället så vill du se ett gäng gamnackar pliktskyldigt stå och klappa med klubban i isen för då är du nöjd. Jag hatar att det blivit såhär.
Knylan: håller med i nästan allt ( tycker f-n att man ska tacka tillresta) och tillägger; 10 miljoner i spelarbudget har tagit andra till Kvalserien, så varför inte TIK - såklart förutsatt att man klarar akuta läget?
Knylan: Jag tror att mycket av snacket om 'nu tar det 18 år innan vi går upp igen, snörvel...' handlar om ögonblickets uppgivenhet. Låt oss gå igenom chock-, ilske- och sorgefaserna innan vi låter revanschkänslorna ta över. För dom kommer.
Sen det här med uppgivenhet. Vår klubb har ju varit väldigt duktiga på att projicera en hopplös självbild. 'Vi är en liten, fattig klubb'. 'Utan en arena i Sundsvall kan vi aldrig bli något annat än ett lindansarlag'. 'Vi kan inte lagbygga bättre med vår budget'. Osv, osv.
Det behöver rivas ner innan det kan byggas upp. Jag tar gärna en eller två 'landningssäsonger', där klubben får acklimatisera sig till den allsvenska verkligheten. Sen är det dags för nya visioner. Där måste klubb och supportrar gå hand i hand.
Men: ett exilsupporterinitiativ borde vi få till ganska omgående. Det är ett bra sätt att visa att vi vill något, ser en väg framåt även om visionerna inte finns än.
Sen håller jag med om känslorna gentemot spelare kontra klubb. Det är vår klubb. Vi som bryr oss mest. Vi finns kvar när spelarna gått vidare. Men även där behövs en omstart. Jag tror mycket av vårt supporterskap bygger på en närhetskänsla till laget, och att vi i väldigt hög utsträckning behöver en stabil stomme. Spelare som stannar länge i klubben, förvaltar arvet, representerar OSS på isen. Inga Öneruds, Molinders eller Sterners. Här kan en allsvensk omstart vara bra. Vi behöver en ny generation Styf, Carlsson, Lind, Matthiasson och Nilsson. Det är Timrå. I a f för mig.
Knylan: Fördelen med HA, förutsatt konkursen undviks, är att man ges chansen att åter odla passion och stolthet i supporterskaran. Dessa ingredienser känns som något som sakta tynat bort under ES-lunken där allt rullar på och alla sitter med dreambox med tillgång till alla matcher. En möjlighet som nu försvinner.
Kan Timrå IK åter bli ett lag som vinner matcher tror jag inte man kommer tappa i publik. Man är fortsatt regionens största och viktigaste lag, något man nu måste ta tillvara på än mer.
· · 
Kan någon förklara VARFÖR den allmänna uppfattningen är att vi inte skulle ha en suck att åter ta steget upp i ES inom de närmsta 10-20 åren? Det är inte 80-tal längre.
Varför ska det hela tiden bölas så jävla mycket? Varför har Timråsupportrarna så oerhört lite stolthet i kroppen annat än när det ska munhuggas med Modoiter?
Om det nu kommer ta 10-20 år, hur kan en förening som Rögle åka ur för att sedan gå upp igen två säsonger senare?
Det är just detta som stör mig allra mest med att vara Timråsupporter. Denna konstanta passivitet, att sitta och bara titta på samtidigt som föreningen förfaller. Det är ett jävla gnäll på ledningen på INTERNET, men inga krafttag tas. Årsmötet är lika glesbefolkat som vanligt. "Jaha, det var ju kul att få tillhöra Elitserien ett tag. Men nu är det över. Då får det vara så."
Vart är glöden? Det är inte direkt så att vi är en förening utan anor och kultur. Vi har ett försprång gentemot andra, färskare, klubbar. Vi har tillhört Elitserien i 13 år. Det har hunnit byggas upp ännu en generation med Timråsupportrar som garanterat är större än den som fanns innan vi gick upp. I Sundsvall så är Timrå IK det självklara laget att hålla på bland kidsen. Så var det inte under 90-talet.
Åren med Lill-Kenta var roliga, men jag vettefan om dom inte förstört ännu mer. Detta tjat om ödmjukhet har förstört hela föreningen känns det som och då syftar jag mest på supporterskaran. Det skadar inte att våga vara uppkäftiga. Det är just detta som gör att jag aldrig någonsin trott att vi skulle kunnat vinna SM-guld, trots stolpträffar och tappade skenor i SM-slutspel. Vi viker ner oss. Tappar vi inte skenor så hittar vi andra vägar att förlora. "Timrå IK är det svenskaste vi har" brukar jag tänka ibland.
Det är nog ungefär här som jag känner att degraderingen kommer göra nytta. Om man löser ekonomin (med eller utan vår hjälp) så har vi en god möjlighet att få tampas i toppen av Hockeyallsvenskan och bygga upp ett självförtroende igen. Då kan vi våga börja ställa krav igen. Jag vill aldrig mer förknippa Timrå IK med snällhet och artighet. Jag vill aldrig mer se klacken stå och applådera laget efter en förlust där man vikit ner sig. Om vi aldrig tillåter oss att visa äkta känslor så tror spelarna att vi inte bryr oss. Dom, legoknektarna som gör 1-2 säsonger här, blir mer besvikna efter en förlust än vad vi supportrar blir.
Vi, vi sitter och grinar över att inte spelarna tackar klacken efter en mycket oroande förlust borta mot Västerås. Hur i helvete kan man som klackmedlem känna besvikelse över en sådan sak? Det är ju DU som supporter som ska älska den här föreningen allra mest. Du ska vilja spotta på laget efter en sådan förlust, istället så vill du se ett gäng gamnackar pliktskyldigt stå och klappa med klubban i isen för då är du nöjd. Jag hatar att det blivit såhär.