Knylan: Jag tror att mycket av snacket om 'nu tar det 18 år innan vi går upp igen, snörvel...' handlar om ögonblickets uppgivenhet. Låt oss gå igenom chock-, ilske- och sorgefaserna innan vi låter revanschkänslorna ta över. För dom kommer.
Sen det här med uppgivenhet. Vår klubb har ju varit väldigt duktiga på att projicera en hopplös självbild. 'Vi är en liten, fattig klubb'. 'Utan en arena i Sundsvall kan vi aldrig bli något annat än ett lindansarlag'. 'Vi kan inte lagbygga bättre med vår budget'. Osv, osv.
Det behöver rivas ner innan det kan byggas upp. Jag tar gärna en eller två 'landningssäsonger', där klubben får acklimatisera sig till den allsvenska verkligheten. Sen är det dags för nya visioner. Där måste klubb och supportrar gå hand i hand.
Men: ett exilsupporterinitiativ borde vi få till ganska omgående. Det är ett bra sätt att visa att vi vill något, ser en väg framåt även om visionerna inte finns än.
Sen håller jag med om känslorna gentemot spelare kontra klubb. Det är vår klubb. Vi som bryr oss mest. Vi finns kvar när spelarna gått vidare. Men även där behövs en omstart. Jag tror mycket av vårt supporterskap bygger på en närhetskänsla till laget, och att vi i väldigt hög utsträckning behöver en stabil stomme. Spelare som stannar länge i klubben, förvaltar arvet, representerar OSS på isen. Inga Öneruds, Molinders eller Sterners. Här kan en allsvensk omstart vara bra. Vi behöver en ny generation Styf, Carlsson, Lind, Matthiasson och Nilsson. Det är Timrå. I a f för mig.
Bragd-Birger: Förutom Pelle Hallin, Jonte Hedström och i viss mån även Christan Söderström och Sebastian Erixon (de två sistnämnda plockar jag med enbart för att de har Timrå som moderklubb) som funnits med i klubben under en relativt lång tid så har det ju varit ett fuktansvärt själlöst lag vi mönstrat de senaste sju-åtta säsongerna. Fast det blir väl lätt så när såväl Nubben och Linkan levererade guldkantade kontrakt som det inte fanns täckning för i det långa loppet. När kontraktstiden går ut så är det vidare mot nästa hållplats. Men det är inget att säga om det. Spelare är olika, så enkelt är det. Vissa ser bara pengar i en klubb, medan andra istället ser andra fördelar och vill rota sig på platsen där man är.
Det är nu vi får möjlighet att hitta tillbaka till oss själva. Den här dödsdansen som det varit har nog andra utifrån haft lättare att se än oss supportrar som på ett kanske blint sätt vägrat öppna ögonen för.
Bragd-Birger: anar att du finns i Stockholm, liksom jag. Här har känslan av ett TIK08 försvunnit helt, trots att vi kan vara hundratals även vid en skitmatch på Hovet. Förhållandevis småskaligare GIF08 har vad jag förstår tätare band till "sin" klubb. Tror det finns en del att göra redan där...
· 
Sen det här med uppgivenhet. Vår klubb har ju varit väldigt duktiga på att projicera en hopplös självbild. 'Vi är en liten, fattig klubb'. 'Utan en arena i Sundsvall kan vi aldrig bli något annat än ett lindansarlag'. 'Vi kan inte lagbygga bättre med vår budget'. Osv, osv.
Det behöver rivas ner innan det kan byggas upp. Jag tar gärna en eller två 'landningssäsonger', där klubben får acklimatisera sig till den allsvenska verkligheten. Sen är det dags för nya visioner. Där måste klubb och supportrar gå hand i hand.
Men: ett exilsupporterinitiativ borde vi få till ganska omgående. Det är ett bra sätt att visa att vi vill något, ser en väg framåt även om visionerna inte finns än.
Sen håller jag med om känslorna gentemot spelare kontra klubb. Det är vår klubb. Vi som bryr oss mest. Vi finns kvar när spelarna gått vidare.
Men även där behövs en omstart. Jag tror mycket av vårt supporterskap bygger på en närhetskänsla till laget, och att vi i väldigt hög utsträckning behöver en stabil stomme. Spelare som stannar länge i klubben, förvaltar arvet, representerar OSS på isen. Inga Öneruds, Molinders eller Sterners.
Här kan en allsvensk omstart vara bra. Vi behöver en ny generation Styf, Carlsson, Lind, Matthiasson och Nilsson. Det är Timrå. I a f för mig.