Erol Ateceae: En personlig reflektion när det gäller stödet på hemmaplan är när klackledaren försöker få med sig ståplatspubliken på "Vi älskar Timrå", klapp-klapp-klapp. Om publiken är svårflörtad eller inte har jag ingen djupare analys på, men det tar oftast en bra stunds skrikande och gapande innan dom där sista kräsna supportrarna får upp nävarna i luften. Japp, sagt och gjort, let's go boys 'n' girls. Ramsan kommer igång och är över lika fort som den började. Den snittar bra precis två gånger. Alltså: "Vi älskar Timrå ", gånger två.
Jag vet inte, men ambitionen ligger kanske något högre hos klackledaren? Men kanske man behöver se sig själv i ansiktet här. Är detta en bra ramsa? Får den med sig publiken? Får min ilska i form av irritation av att publiken inte vill följa med kanske motsatt effekt? Bör man kanske istället inse att den här ramsan inte fungerar längre.
Vi tycker om dig jättemycket, men ibland går topplocket och det skrivs massa tok. Oftast menar vi det kanske inte, men ibland har vi kanske också lite rätt.
