Jag orkar inte, eller som Raskens Ida på plågad, utsvulten grötig småländska stönar när koa dött, barnen tappat bort sina signerade hockeykort och brunnen sinat:
- Ja tyar icke mer!
All förbannad glädje, framtidstro och positivitet på det här annars mer dysantropiska forumet, det känns fan som när de intagna baxat medicin-skåpet på psykavdelningens låsta avdelning och spontanknaprat nävar med roliga piller.
Besinna er! Bered en väg för ångest och elände!
Jag bettar min sista uppstekta pölsa på tvåsiffrigt i arslet för att få lite frid i svärtan;)
Först blir man deprimerad när man får läsa om årets siffror. Fast när jag tänker på vart föreningen var för tio år sedan så tycker jag nog att det har gjorts en jäkla resa! Så lite glad kan man nog vara ändå.
OBS!!! Ironi OBS!! Ironi OBS!! Ironi OBS!!!
Fast det lär inte ske