MoDo Hockey

Björn Hellkvist, 41, blir Modos trettonde huvudtränare på elva år.

Skåningen med de hårda nyporna har fått uppdraget att ta klubben tillbaka till SHL:

– Det är kittlande att försöka genomföra någonting som betyder bra saker för många, inte bara för Modo, säger han.

I en lång intervju berättar Hellkvist om de tuffa sjukdomsåren, hans rykte som arrogant och dryg, när Modo ska vara tillbaka i SHL samt om Peter Forsberg har hört av sig.

När jag ringer kommer det direkt och spontant:

– Ringer du mig, vad har jag nu gjort?

Jag berättar att det bara handlar om en vanlig intervju:

– Det låter ju betydligt trevligare. Började fundera på om jag hade varit inblandad i något annat den senaste tiden.

Björn Hellkvist är uppsluppen, tillmötesgående och verbal.

Ganska långt ifrån den bild som tecknats de senaste åren, inte minst under tiden i Malmö.

– Jag har blivit gammal, det är skillnaden… Inget strategiskt beslut eller så.

För en utomstående kan du stundtals upplevas som både lite smådryg och arrogant. Är det någonting du känner igen dig i eller kan förstå?

– Folk som känner mig tycker nog inte alls så, jag är rätt laidback. Men visst kan jag förstå att jag kan uppfattas så av andra.

Är det en image du medvetet har byggt upp?

– Det är nog bara så jag är. Jag kan nog se arg ut utan att vara det och då tar folk ett steg tillbaka. Ibland kan det vara en fördel att ha såna ögon, men det är inte alltid så bra. Det beror på vilken människa man pratar med, vissa vill ha väldigt tydliga direktiv.

Har din ledarstil förändrats de senaste åren?

– Det tror jag absolut. Samtidigt beror det på vad som ingår i min arbetsbeskrivning. Ska man driva med järnhand krävs en viss ledarstil. I Malmö genomdrev vi en kulturförändring som var näst intill brutal, men som var ett absolut måste. Skruvade ner lönerna rejält och krävde att alla jobbade hårdare. Då får man anta en typ av roll. I Oskarshamn, och nu i Modo, har jag förmånen att jobba mer med unga spelare och då är det en helt annan arbetsbeskrivning. ”Bingo med operationen”
För den breda hockeypubliken blev Björn Hellkvist uppmärksammad när han diagnostiserades med nervsjukdomen Parkinson. Det hände när han var en ung huvudtränare i Rögle säsongen 2011/12.

Hur påverkas du i dag av det du varit med om?

– Ingenting, måste jag svara. Jag gjorde den där operationen och det har blivit bingo, något jag är evigt tacksam för. Vilka människor det är, förresten, hela teamet på neurologen i Lund. Jag gör en besiktning där en gång om året och det verkar vara bra.

Nu med några års distans, vad minns du av den tiden?

– Knappt någonting, det är bara som en dimma där jag hade fullt upp att överleva. Hade jag inte fått den operation jag fick hade det nog gått helt åt helvete. Då hade jag nog inte suttit här i dag. Klart det ger perspektiv. Det var en sjukt tuff resa. Allt i hjärnan var borta. Jag fick lära mig att åka skridskor igen när jag kom in som tränare i Malmö.

En något överanvänd fråga, men hur förändras man?

– Alla frågar samma sak och jag har egentligen inga kloka ord att sätta på det.

”Inte rädd för att få sparken”
Du gick i princip rakt från den här nära döden-upplevelsen, med allt vad det innebar, till att med järnhand genomföra en ”brutal kulturförändring” i Malmö. Hur var den övergången?

– Det var en utmaning. Sanningen är att jag var så ”fed up” över att inte få jobba med hockey. Jag sålde reklamskyltar och höll på att dö inombords. Jag hade varit och träffat Kallinge/Ronneby när Patrik (Sylvegård) ringde då jag satt i bilen på väg hem. Och det är klart att Malmö lät lite bättre än Kallinge/Ronneby. Jag sa till Rögle att antingen tar ni in mig i coachstaben igen eller så skiter vi i det och jag väljer Malmö. Så blev det och jag förstår Rögle fullt ut i deras beslut, men jag ville vara öppen och ärlig med dem.

Mirakulöst nog tog sig Hellkvist tillbaka till livet och inte minst tränaryrket. Efter tre år i Malmö, ett i Danmark och en säsong i Oskarshamn ska han nu leda Modo.

Öviks-klubbens trettonde huvudtränare sedan 2008.

– Om jag hade varit rädd för att få sparken hade jag inte valt att tacka ja till det här uppdraget, säger Hellkvist.

Tagit över Särkijärvis boende
Just nu är han hemma på en snabbvisit hos familjen i Skåne (hustrun fyller 40 år), men har redan stationerat sig i Örnsköldsvik:

– Ja, jag har flyttat upp, har fått en jättefin lägenhet nära vattnet och arenan. Jag tog faktiskt över ”Säckens” lägenhet.

”Säcken” är förstås Hans Särkijärvi, som tränade Modo förra säsongen, men lämnade efter bara ett år.

– Jag har snackat med honom efteråt, han är go som fan, ”Säcken”. En jäkla bra kille.

Var det du som kontaktade honom?

– Nej, han ringde och frågade om jag var intresserad av hans tankar. Och då är jag inte dummare än att jag lyssnar.

Annars hör man ofta om nya tränare och ledare som inte vill veta så mycket om vad som har hänt utan bara vill titta framåt?

– Det har man inte råd med, tycker jag. Prestige och sånt får man lägga åt sidan. Har du hållit på så länge, som till och med jag har gjort nu, så finns det ingen anledning att gå och hålla på hemligheter. Jag har inget att hålla på från min tid i Oskarshamn. Jag är bara tacksam om de som tar över vill veta något, man hoppas lämna ett arv i de klubbar man har varit.

Vad hade Särkijärvi för analys av sitt år i Modo?

– Det stannar mellan oss. Hade SHL-erbjudanden
Att Hellkvist skulle lämna Oskarshamn efter en framgångsrik säsong var inte någon överraskning. Att det blev för allsvenska konkurrenten Modo, och inte för ett SHL-jobb, var lite mer överraskande.

– Att jag skulle röra på mig var en process som började tidigt. Till skillnad mot för ett år sedan insåg jag att det fanns många anbud att bläddra bland. Personligen trivdes jag jättebra i Oskarshamn men möjligheten att röra sig till större klubbar lockade. Med min profil, och hur jag jobbar, var Modo det som passade mig bäst.

Hur många andra anbud hade du?

– Det är ointressant, jag har gjort mitt val och fokuserar helt på det. Det här kittlar mig.

Men det fanns anbud om huvudtränarjobb i SHL?

– Ja.

Ändå valde du Modo i allsvenskan?

– Ja, jag ville ha detta projektet.

Hur funkar en skåning i Örnsköldsvik?

– Det går nog bra. Jag tycker om snö, berg och kyla. Är som tjuren Ferdinand i Skåne. När skåningar tycker om att ligga på stranden och titta på rapsfält drar jag mig undan. Tycker om riktig svensk natur.

Vad lockade med Modo?

– Jag vill egentligen inte fokusera på historia, inte så mycket på framtiden heller. Men Modo mår bra av att komma tillbaka till SHL och jag tror inte att SHL mår jättedåligt av att Modo kommer tillbaka. Det är kittlande att försöka genomföra någonting som betyder bra saker för många, inte bara för Modo.

”Kittlande och utvecklande”
Hur viktiga är de äldre och traditionstyngda klubbarna för SHL?

– Rent resultatmässigt betyder inte tradition någonting, det handlar om att göra bra saker. För hockeyn i stort tror jag det betyder väldigt mycket att ha en själ. Svensk hockey är bra på att utbilda spelare, ledare och tränare. För att lyckas fortsätta med det behövs en typ av själ och den tycker jag att de här klubbarna står för.

Och Modo ska tillbaka?

– Det hymlar jag inte med, det är därför jag flyttar hit. Om jag får bestämma blir det så.

Hur lång tid tar det då?

– Ja, säg det… Jag har skrivit tre år (2+1) och klubben har en uttalad målsättning att vara tillbaka när man fyller hundra år (2021).

Hur ser du på förväntningarna som finns i en hockeystad som Örnsköldsvik?

– Härligt, det ska vara förväntningar. Det finns en enorm kompetens här, det är många som kan oerhört mycket om ishockey. Det är både kittlande och kan säkert även vara utvecklande. Att lyssna och kanske ta en fika med någon av de här gamla storspelarna.

Har Peter Forsberg hört av sig då?

– Nej, han har nog fullt upp med sina skor.

Men du tackar inte nej om han vill gå ut och ta en fika?

– Nej, han har säkert många roliga historier att berätta från sin karriär.

hanzon: Det du inte verkar fatta, då du har snöat in dig på att allt är svart eller vitt, är att det har inget med Modohjärta att göra om spelarna gör ngn säsong i Modo eller inte. Hjärtat för Modo kan vara lika stort ändå.
Man kan inte begära att ett NHL proffs som lagt all sin tid på sin karriär och försakat familjen, ska vilja kuska runt i obygden i Sverige för att spela en säsong med allsvenska matcher med Modo.
Hur kan ngn begära det?
Och motiverande skulle det vara? Skulle man prestera ngt av vikt?

MorganaLefaey: De kanske ska köra curling istället om de vill ha det sopat framför sig. Sen är det ju så att varje generation vill göra annat vägval än sina föräldrar. Kan vara så att Lill-Werner inte går igång på att sitta och meta i Ö-vik som sin farsa, då de själva läst om alla möjligheter i världen. De bör dock vara redo för en reality-check, världen och kraven utanför den skyddande bubblan har inte förändrats nämnvärt.

Annars blev jag överraskad att Jellvert på J20-nivå producerat bättre än Dahlén, Ottosson, Bratt och Nylander. Finns potential helt klart.