Bad_Brett

bj21: ¨

Jag måste säga att jag är oerhört imponerad av Timrå. Ekonomiska bekymmer, extrem oflyt med skador och på pappret ett ganska mediokert lag, men tack vare en fantastisk lagmoral lyckas de kämpa sig till slutspel år efter år. Det är en seger för svensk ishockey att de lag som kämpar hårdast och visar mest hjärta skördar framgångar. Det var därför MoDo vann 2007. Nu visar man minst hjärta i serien och därför ligger man där man ligger.

Nej, MoDo har en hel del att lära av lag som Timrå.

Johnny Bravo:

Fantastiskt fint skrivet. Jag känner precis likadant, även om jag bara närmar mig de trettio. Den stora anledningen till min kärlek till Peter, ja, för jag skulle nästa vilja beskriva det så, är att han nådde toppen utan att egentligen vara den med mest talang. Visst, hans fysik och passningsspel kan ingen ta ifrån honom. Men det var hans oerhörda kärlek till sporten, hans oerhörda vilja att vinna och hans ständiga tävlande mot sig själv som var det unika.

Vare sig det har handlat om att klara av någon läskig övning i skolgymnastiken, klara ett svårt prov eller orka med en jobbig släktmiddag, så har jag kunnat tänka "Peter Forsberg hade fixat detta". Han är lite som en Chuck Norris för mig.

Jag minns när jag var yngre och sprang på honom på somrarna i Örnsköldsvik. De första gångerna hade jag så stor respekt att jag inte ville gå fram och be om autograf; Han var där på semester, inte fan skulle en liten pojkspoling som jag störa den största av de alla. Men när jag var några år äldre så kunde jag inte hålla mig längre, utan bad om hans autograf. Jag hade inget block eller så, utan tog spontant några reklamblad från Mammamia.

Nog visste jag att Peter var ödmjuk och att han tyckte att det var roligt med yngre supportrar. Men nu var jag ändå i tonåren och det här var mitt under hans semester efter en tuff säsong i NHL. Jag tvivlade inte på att han skulle ge mig en autograf, men sättet han gjorde det på kommer jag aldrig att glömma.

Han kladdade inte bara ned någonting och sa "Ha en bra dag". Nej, han tog hela bunten med lappar och min penna, satte sig vid ett bord, och skrev mycket noggrannt ner sin namnteckning på _varje_ ark. Egentligen hade jag bara tagit en bunt för att ha som skrivunderlag, men han satt där i lugn och ro och skrec och skrev. Efter det ställde han glatt upp på en bild.


Jag har aldrig förstått mig på autografjägare eller hysteriska fans. Men ändå kändes det på något vis som att mitt liv förändrades den dagen. Jag störde min stora idol mitt i semestern... Hundra tals jobbiga ungar springer efter honom varje dag med papper och penna... Och ändå behandlade han mig med betydligt större respekt än jag får av kassörskan på Ica.

På äldre dagar har jag insett att jag själv aldrig skulle ha haft samma tålamod. Jag skulle ha kladdat i något och sedan flytt iväg illa kvickt. Men detta gjordes med en sådan noggrannhet jag än idag kan bli alldeles tårögd. Det var inte bara ett namn på en papper... Han lade ner tid och energi på att göra mig glad. Han offrade en del av sin semester för att förgylla min.

Personligen bryr jag mig knappt om straffen i Lillehammer längra. Många menar
att Peter har förstört alla positiva minnen genom sina misslyckade comebackförsök. Jag tycker precis tvärtom; Det är hans misslyckade comeback försök som har höjt honom från att bli en suverän ishockeyspelare, till att bli en stor förebild för oss alla. Han har visat oss hur man kämpar för att uppnå en dröm. Han har visat att det inte spelar någon roll hur gammal man är, hur mycket pengar man har eller hur hånad man är. Det viktiga är att tro på sig själv och att tävla mot sig själv. Huruvida han lyckades eller misslyckades spelade egentligen ingen roll. Det viktigaste är att våga försöka - om och om igen. Att kunna svära en stund, sopa av sig skiten och sedan försöka ännu hårdare.

Det fungerade inte den här gången. Och nu är det säkerligen slut för gott. Tårarna faller längst med mina kinder ikväll. Men hans insatser på och utanför isen, i MoDo, Colorado och Tre Kronor, kommer inte bara att vara bilder i en historiebok för mig. Han kommer ständigt finnas med mig som en mental coach som pushar på mig i de situationer då jag bara vill ge upp och känner att allt är hopplöst.

Jag tror att fler känner som jag ikväll. Forsberg var inte bara en ishockeyspelare. Han var en ikon för hårt jobb, en ikon för hopp. Han gav alltid järnet, oavsett om laget låg under med fem noll. Han vägrade ge sig.

När vi alla en dag ligger där på dödsbädden och summerar våra liv, så undrar jag som egentligen kommer vara av betydelse. Kommer vi vara mest stolta över att vi slutade på topp, eller att vi faktiskt gav allt vi hade att ge? Jag tror på det sistnämnda. För sanningen är att livet är en kamp som vi inte kan vinna. Vi kan kämpa för att hålla oss friska och pigga, men i slutändan är vi alla förlorare. Det enda vi verkligen kan göra är att kämpa in i det sista; Visa att vi inte ger oss utan en strid, visa att vi tänker göra det vi vill tills det sista organet i våra kroppar lägger av. Det är så en hjälte resonerar. Det är så jag vill resonera. Det är så Peter Forsberg resonerar.