Luleå HF

Det sägs att det egentligen är vägen, inte målet, som är målet.

Och alla som upplevt tomheten när man är framme, när det är över, vet vad jag talar om.

Den är kampen och striden, förhoppningarna, känslor av glädje och besvikelse, nervositet och stolthet som avlöser varandra under vägen som är det vi lever med, som får vårt hjärta att brinna och som är det vi människor behöver för att leva.

Och när det tar slut, oberoende av om vi vunnit eller förlorat, är det just – slut. Och saknaden är tuff att bära.

I föregående tråd med 4943 stycken inlägg har vi följt vägen mot SM-GLUDet!

Och vilken härlig tråd vi vandrat! Hur Skuggan, Bulan och Henric iscensatte Luleåskutan denna säsong med så bra och lämpliga spelare, toppat med den fantastiske Limpan Omark och den fantastiske Joel Lassinantti – våra egna spelare fostrade i staden och klubben. Och hur ledarna, när det visades att laget inte riktigt höll under hösten, rekryterade Lepistö som blev perfekt komplement.

Därefter har spelet bara blivit bättre och bättre och alla bitar hade fallit på plats när det blev dags för slutspel. Jag är helt säker på att vi klart slagit vilket lag som helst och tagit vårt efterlängtade GLUD.

Men Warulfven hade gjort en liknande resa och när vi mötte varandra i final var det en kamp in i målsnöret mellan två riktigt starka lag. Först i Game Seven, senare halvan av tredje perioden avgjordes det. Symboliskt genom en felstuds, när Warulfven fick 0-1.

Man kan inte bryta ihop när man drar det kortaste strået i en sådan jämn kamp. Man kan inte skämmas utan ska vara stolt.

I ett läge när allt är över avstår jag från att diskutera vad uteblivna avstängningar och dåliga domare kan ha inneburit.

Min övergripande känsla är att två imponerande och mycket starka lag mötte varandra och kampen var mycket jämn, men något lag måste vinna. Nu blev det Warulfven och de är därför värda vinsten.

Jag tror vidare att hockey vädjar till vårt innersta inre. Till när vi för många generationer sedan som människor var tvungna att slåss mot vilda djur och även andra människor för vår överlevnad, för vår rätt att finnas till och att leva. Denna vilja finns hos oss alla – de som inte hade den, finns inte längre. Hockeyn är våra slag genom våra bästa, våra gladiatorer, men de som lever med hockeyn vet att vi alla är med om dessa slag. Våra förfäders förfäder fick gå igenom detsamma och uppleva segrar och förluster och att det fanns en väg framåt när det var över. Tror att vissa förluster var sådana att de inte kunde accepteras och att man var beredd att ge allt som krävdes för att slutligen vinna – och hämnas. Men efter andra förluster var alla inblandade ändå mänskliga och hittade en väg framåt.

Så känns det idag. Vi förlorade game seven mot Warulfven. Kan acceptera det och se farmåt.

Vi överlever att ha förlorat denna final. Att vi varit med och vunnit vägen fram till slutet av tredje perioden i game seven och det kan vi leva med.

Vi hade vägen.

Och den gav oss så fantastiskt mycket känslor. Vilket är vad vi människor behöver, nej, MÅSTE upp-leva för att just leva.

Det vi inte klarar är meningslöshet, ett grått töcken dag efter dag utan någon förändring i sikte. Vi måste få ha hoppet om, och vägen till, den berusande lyckan. Och den lyckan är oss bara till låns och kräver också att vi också upplever sorg och olycka.

Nu har hockeyåret tagit slut och tack-och-lov avlöses det av tiden mellan hägg och syren då värmen och solen kommer, fåglarna kvittrar, och lövträd och blommor slår ut. Hockeyn har tagit oss igenom den kalla och mörka tiden som är våra villkor här i nord. Men nu får vi njuta ljuset och värmen under sommaren. Till dess att hösten nalkas och dagarna blir kyliga och sena.

Men då räddas vi återigen av hockeyns halvår.

Som visar oss vägen.

Som är målet.

Jag tycker inte att det är lämpligt att säsongen avslutas med att det gnälls över att "Luleå alltid viker ned sig" och att man ensidigt beskriver situationen under 26 år utifrån hur många glud klubben (inte) vunnit. Det blir att måla allt med pensel doppad i svart färg.

Det känns verkligen inte som något en Luleåsupporter gör.

Att vara en ”Realist” är att analysera och bedöma verkligheten objektivt.

Efter milennieskiftet förändrades villkoren för svensk hockey i grunden. Bosman, NHL:s utvidgning, KHL:s expansion med mera har lett till att numera får vi vänja oss vid att ha bortåt tvåhundra svenska spelare i utlandet. Det innebär att majoriteten av de som skulle ha spelat i Elitserien / SHL numera inte är tillgängliga och de svenska elitklubbarnas har dränerats rejält. Konsekvensen har blivit att klubbarna köpt allt fler spelare från utlandet samt från andra svenska klubbar.

Och då förstår alla att de klubbar som är rikast har ett väldigt försprång jämfört med de klubbar som har sämre ekonomi.

Denna verkligheten illustreras av listan över svenska mästare från och med säsongen 2001-2002:

2002 Färjestad
2003 Frölunda
2004 HV 71
2005 Frölunda
2006 Färjestad
2007 MODO
2008 HV 71
2009 Färjestad
2010 HV 71
2011 Färjestad
2012 Brynäs
2013 Skellefteå
2014 Skellefteå
2015 Växjö
2016 Frölunda
2017 HV 71
2018 Växjö
2019 Frölunda
2020 0 slutspel
2021 Växjö
2022. Färjestad

När det gäller de listade lagen kan vi konstatera att Fiskrenset tack vare stor arena och brist på konkurrens i Göteborgsområdet nästan genomgående haft störst inkomster i hockey-Sverige. HV har länge haft stor arena slutsåld och byggt upp en stabil ekonomi. Warulfven byggde upp sin ekonomi efter att ha ”fått” en stor arena som de snabbt fylld. Läjkers har haft sponsorer med välfyllda börsar och var tidigast med att värva in rejält med spelare från andra sidan Atlanten. Warulfven och HV betalade mycket för starka spelatrupper och tillhörde spelartoppen år efter år; ett koncept som Fiskrenset senare hängde på; tidigare köpte de bara ihop långt mer spelare än de behövde och sparkade de som inte platsade inför eller under säsong. Läjkers specialiserade sig på att innan deadline för övergångar lägga stora pengar på att värva in de stjärnor de behövde.

Och att rikast vinner har styrt ganska ordentligt. Warulfven har under perioden 5 glud, HV har 4 glud, Fiskrenset har 4 glud, Läjkers har 3 glud.

De enda undantagen från dessa de fyra rikaste lagen – som tog 80% av de utdelade gluden under perioden är:
• Apan med 2 glud 2012-2013, därefter har de varit bäst på att torska finaler.
• Pölsan med 1 glud 2011.
• MooDoo med 1 glud 2007.

När man på så sätt förstår verkligheten och konsekvensen av de ekonomiska förutsättningarna inser man att de rika drakarna inte släppt mycket ifrån sig.

Objektivt sett kan man tänka att det hade varit realistiskt för Luleå att kanske ha tagit 1 glud under denna period – de flesta klubbar som deltagit i Elitserien SHL under denna tid har 0 glud. Och våren 2020 hade vi sannolikt gjort det, om inte slutspelet ställts in av coronaskäl. Och denna vår 2022 nådde vi senare delen av tredje perioden i game seven av finalen innan vi tappade chansen på gludet.

Att sprida uppfattningar som att Luleå ”alltid viker ned sig” är okunnigt. Tycker i alla fall jag.


Om vi mer i detalj undersöker förutsättningarna för Luleå är följande min bild.

1998 brakade vår ekonomi ihop. Med stora skulder som tog många år att hantera följt av de nya ekonomiska villkoren för Elitserien när allt fler svenska spelare köptes till utlandet och klubbar fick köpa in nytt för att ersätta inte sällan halva trupperna inför kommande säsong, var vi chanslösa att konkurrera på riktigt och att vi överhuvudtaget höll oss kvar i Elitserien 1998-2010 var en otrolig framgång för oss. Det är INTE enbart SM-glud hockeyn handlar om; fråga HV, Trottoarkanten, Djurgårn, MooDoo, Timret för att nämna några lag som fått ta steget ned till Allsvenskan. Våren 2008 låg vi extremt illa till, sist i serien med få omgångar kvar men lyckades med en heroisk insats att slippa kval (vi har aldrig behövt kvala oss kvar till skillnad från alla andra etablerade klubbar) och den avslutningen ses av många som var med som en av de största framgångarna faktiskt. Under dessa långa svåra år befann vi oss ofta sist eller bland strecken men lyckades nästan alltid klättra upp till slutspel, där vi dock vanligen eliminerades direkt. Men att kräva att Luleå skulle kunnat ta glud under dessa år är inte speciellt realistiskt. Personligen är jag mer än nöjd över att Luleå – mot alla odds - höll sig kvar och inte ens behövde kvalspela under dessa 12 säsonger.

När det gäller följande 12 säsonger har Luleå under 10 säsonger – trots våra fortsatt sämre ekonomiska förutsättningar – haft längre perioder då man känt stolthet över vilket lag, vilken hockey och vilka framgångar klubben lyckats med:

A) Rönken och Bulan 2010-2014
Rönkenhockeyn tog landet med storm och kraven på att spelarna skulle jobba varje byte och arbeta för laget före jaget gjorde att Rönken med svagare trupper än andra lag lyckades ta oss upp till toppen med serieplaceringara 4, 1, 3, 6. Det blev inget glud; ett slutspel motarbetades vi av en vidrig mediakampanj i kvarten mot Djurgårn och semin mot Apan; en gång åkte vi som serieetta redan i kvarten mot Victor Fasth och Gnaget som spelade Rönkenhockey, ett år nådde vi final mot Apan – som då hade ett synnerligen starkt lag och spöade oss med 4-0 men i två av matcherna var Luleå det bättre laget, fast torskade ändå.

Med hänsyn till förutsättningarna anser jag att Rönkens fyra säsonger där han lyfte Luleå från strecklag till topplag var en stor framgång för Luleå.

B) Bulan 2017-2023
Bulan fick ta över ett lag han inte haft inflytande över men de senaste fyra säsongerna har Luleå poängmässigt varit delad etta, etta och tvåa (enstaka pinnar efter Röglet). Och dessutom har Skuggan vuxit fram som strålande sportchef och fattar kloka beslut och detta i samråd med tränarna; vackert!

Det år vi var allra bäst – säsongen 2019-2020 – och vann serien överlägset är det mycket troligt att vi tagit Gludet, men det ställdes som bekant in.

Inför årets slutspel vill jag minnas att ”någon” krävde att vi skulle lägga oss mot Malmoe i sista omgången eftersom vi då skulle få besegra Warulfven enkelt i kvarten. Medan vi i annat fall skulle få Öret i kvarten och Fiskrenset i semin; två lag vi ”skulle” torska mot.

Nu blev det inte så. Min bedömning är den att Bulan byggt ett lag som skulle spöa samtliga konkurrenter och så blev det ju också.

Med ett undantag: Warulfven. Ulfven hade inför säsong laddat på med så många stjärnor – främst forwardsspetsar – att de allmänt tippades bli bäst i landet. Inledningsvis knackade det dock för Ulfven men de sparkade sportchef, tränare och spelare och köpte in ersättare där speciellt målvakten Furch och backen Lennström blev mycket viktiga. Och efter att ha slöspelat ändå – fick bl a stryk hemma av Luleå med 0-8 i våras – skärpte de sig något jävulskt i slutspelet framför allt genom att alla deltog i försvarsspelet utan puck samt att de körde med överlägset fysiskt spel när det behövdes. Warulfven i slutspel blev ett helt annat odjur och de sparkade ut serieettan, serietvåan och serietrean ur slutspelet och tog därmed välförtjänt hand om Le Mans.

Ändå gjorde Luleå en riktigt stark insats mot Warulfven. I game seven kämpade båda lagen extremt för att freda eget mål och 0-0 stod sig länge. Alla begrep att det lag som fick första målet skulle sannolikt vinna matchen och SM.

I det läget slår Luleå en puck i ribban, följt av att ett hopslag byter riktning och Ulfven får 0-1 (följt av 0-2 och 0-3 när Luleå gav upp förvsvaret och körde allt framåt förstås).

Skulle ribbskottet gått in och hopslaget ut – det mer sannolika resultatet av de två händelserna – är det troligt att Luleå vunnit SM-glud. Så lite kan det skilja och i så fall hade det blivit hyllningar en masse.

Att inte kunna se det utan att i stället antyda att Luleå alltid viker ned sig anser jag vara svartmålning. Allt är inte svart eller vitt och det är inte realistiskt att tro det.

Visst. Jag kan tycka att Bulan borde ha matchat bort De la Rose-linan från Limpans lina i hemmamatcherna. Man Luleå har konsekvent haft inställningen att de ska styra spelet och inte anpassa sig efter motståndarna. Kanske hade en föränding där skadat oss mer, jag vet inte. Inbillar mig att Bulan och Henric begriper det bättre.

Och visst. Våra special teams tappade rejält. Men kom ihåg att vi också har en motståndare och Warulfven skärpte sig något grönjävulskt inför finalen eftersom de insåg att Luleå annars skulle vinna just genom specialteams. Och Andreasson däckades av magsjuka inklusive av hårda tacklingar av Warulfvar. Inte oväntat – så plockade Ulfven boprt även Apans Linus Karlsson-lina i kvarten. Ändå kämpade Andreasson på, men hade tappat tillräckligt och utan honom blev Luleås PP alltför försvagat.


Med hänsyn till förutsättningarna anser jag att Bulans fem säsonger där han etablerade Luleå som topplag var är stor framgång för Luleå.

C) Säsongen 2022-2023
Framöver tror jag att det finns en risk att Luleå kan få svårt att försvara sin plats i toppen. Och återigen riskerar ekonomiska skäl få alltför stort inflytande. KHL har som bekant delvis havererat vilket innebär att framöver kommer det att finnas betydligt fler bra spelare att köpa in och då kan man förmoda att de rikaste klubbarna i sydbotten kommer att handla på rejält.

Blir det så, kommer jag ändå inte att skälla på Skuggan, Bulan, Henric och laget. Eftersom jag är realist.

Säsongen 2021-2022 uppfattar jag som en stor framgång för Luleå Hockey. Våra ledare var försiktiga förra säsongen att köpa spelare, av cornaskäl som alla SHL-lag kommit överens om men som de flesta sedan struntade i och faktiskt ställde till med historiens största köpfest. Följden är en mer stabil ekonomisk grund för Luleå Hockey. Vårt damlag vann återigen Glud och vårt herrlag hade glud inom räckhåll till dess att <10 minuter återstod av säsongen. Och Luleå etablerades som en av landets absolut största hockeystäder; Delfinen fylldes de flesta matcher i serien och kontinuerligt under slutspelet. Och stödet från läktarna i finalen har enormt t o m så att man kunde fylla Delfinens läktare på en bortamatch (!).

Det hade förstås varit ett prick över ett i om också herrarna vunnit och vi var mycket nära men det gick inte.

Direkt efter finalen är vi förstås besvikna, men när det gått en tid måste man acceptera faktum, gilla läget och gå vidare. Att gnälla på är tunt.

Det finns alltså väldigt mycket att vara stolt för när det gäller Luleå Hockey. Allt sedan SM-gludet 1996 och den nu avslutade säsongen är en av höjdpunkterna.

Att då strunta i allt positivt och koncentrera sig på att bara ta upp negativt. Det är att svartmåla. Så gör inte en Luleåsupporter enligt min uppfattning.