RunarUp

Hallå alla surkukar!
Det är aldrig för sent att ge upp. Men det här är väl ändå för jävla tidigt?

Visst det ser rätt surmulet ut, men gör vi fem matcher i närheten av vår högstanivå så K A N det gå.

Tycker det jävligt mycket tjafs om att spelarna viker ner sig, och vilka signaler det skickar. Må så vara, men vad gör vi supportrar då? Det känns som vi skiter rätt duktigt i rummet vi äter i.

Upp med hakorna och knyt nävarna. Så länge det finns hopp så finns det liv. Nu mobiliserar vi efter bästa förmåga.
Inte hjälper vi laget genom att tjura som små barnungar. Är laget inom räckhåll, åk dit och skrik lungorna ur er och stötta grabbarna. Vi ska fan inte vika ner oss.

Är faktiskt fortfarande rätt tacksam att vi över huvudtaget existerar. Det var inte självklart för inte så länge sedan.

Alltid röttt, alltid rätt!

Icetea: Som alla säger, förstalinan måste få avlastning. Nu börjar det bli gummiben på småpojkarna efter den gigantiska speltid dom nu lyft under en längre period.
Wedins återkomst lovade mycket, mycket mer än någon kunnat begära efter hans långa uppehåll. Kan man få önska sig en frisk JP inom kort. En JP som får retroaktiv utdelning på alla chanser han haft under säsongen. Spelmässigt har han gjort många förbannat bra matcher i år utan att leva upp till ryktet som sniper.

Får vi igång en producerande andralina så kan slutet på säsongen bli ganska trevlig. Då skulle vi kanske till och med överleva att en eller annan badboll slinker in då och då.
Så länge det finns liv finns det hopp. Inte helt realistiskt kanske, men fan så mycket roligare.

Alltid rött, alltid rätt!

Modano: Du är en fiin kille.
Tack för komplimangen.

Hälge: 9 personer på bortastå.
Plus mamma och pappa Dahlén precis bredvid.
Det blir bea det här.

Tjohoo!
Trådstartsdebut.
Vi är fyra som åker upp från Växjö idag.
Kommer det några fler från forumet?

Alltid rött, alltid rätt!

tjobba: Pallade inte kolla tredje perioden, utan tog på mig kläder och gick ut. I en timme vandrade jag mer eller mindre planlöst omkring i ett mörkt, fuktigt 0-gradigt helvete som tydligen är någon sorglig ursäkt till vinter.
Hjärnan förberedde sig på ett värsta-scenario, total genomklappning och förnedring, 3-7 vid full tid. Kommentatorerna skojade om att lagen bytt tröjor inför tredje perioden, osv osv. Man hinner tänka rätt många tankar på timme. Och de flesta var både hemskare och mörkare än det vedervärdiga Växjö-vädret.
Men se på fan. Tog fram mobilen precis innan jag kom hem, för jag ville minst av allt få käftsmällen från frun. För hon håller Lakers och Brynäs och saknar således helt takt och ton.
Men på mobilen hade mellangrabben skickat ett meddelande.
"Viktigt. Bra match. Stabilt".
Och precis så känns det. Många klokheter har skrivits om matchen. En dag som denna håller jag med alla om allting:-)
Och jag tror att detta tortyrliknande sätt att vinna matchen på, var mycket bättre än om dom hade kunnat spela av tredje och satt 4-0 i tom bur. Trots att dom hade allt att förlora fegade dom inte ur, utan samtliga gjorde vad dom var på isen för att göra.
Impregnerande, på min ära!

Alltid rött, alltid rätt!

En sån go kväll det blev. Glädjen hos killarna efter den efterlängtade trepoängaren var hjärtevärmande att se. Speciellt efter att det här på forumet cirkulerat insinuationer om missämja i truppen.
Hoppas detta är starten på en fin vår.

Kul att forumfåren Ohre och Stene steppar upp och hjälper laget till seger. Dahlén var helt plötsligt tajmad och vass igen. Elias kommer följa efter, redan i övermorgon förhoppningsvis.

På tal om EP måste jag bara skriva några rader om storebror EP.
Som säsongare i Vida Arena gar jag haft det stora nöjet att få se Emil på nära håll ett gäng matcher nu. Satan i gatan vad bra han har varit. Har tidigare inte sett så mycket av honom som helt offsideboende Timrå-fan. Men det är nästan läskigt hur generna kan slå så lika på två personer som dom gör på bröderna Pettersson.
Den lite knyckiga oestetiska åkstilen som går mycket fortare än det ser ut, det abnorma spelsinnet och dom aviga dragningarna är kusligt lika. Dom är också lika långa, 187 cm men Emil har lagt på sig några fler kilo muskler än lillebror.

Och sett till vad han hittills presterat i Lakers-tröjan måste SAIK:s beslut att släppa honom vara årets sportsligt sämsta i elithockeyn i landet. Utan konkurrens dessutom.
Emil bildar tillsammans med Dennis Everberg och tidigare helt osynlige Adam Brodecki en av SHL:s mest sevärda formationer just nu.
Det är inte utan att man sträcker lite extra på ryggen och påpekar att det är en Timrå-pojk (från Ånge) när folk öser beröm över honom.

Alltid rött, alltid rätt!

{297}: Har precis kollat matchen i efterhand. Ville göra den eventuella pinan kort och hoppade direktsändningen för hälsans skull.
Snabbspolade första och andra för att det gör ont att se taffliga baklängesmål t o m när man vet att slutet blir (relativt) lyckligt.
Och som många påpekat, det finns mycket att jobba på. Vi är otroligt spretiga och ängsliga i vårt spel. Mycket på rinken blir varken hackat eller malet.
Vi checkar med en ensam spelare, övriga forwards avvaktar på halvdistans. Sånt spelar sig varje halvhyggligt division två-gäng ur utan större bekymmer.
Har vi kontroll på pucken i offensiv zon yrar åtminstone en av backarna runt i mittzon och lämnar en jätteyta att ta ut pucken för motståndarna. Helt obegripligt ofta händer detta tycker jag.
I egen zon jagar vi puck och kommer helt ur positionerna. Och vår femmannalåda blir minimalistisk och vi ger bort gigantiska ytor spela runt på.
Det finns fler saker man kan peka på som visar att laget är vilset just nu. Gemensamt för symptomen är man inte riktigt tror på det man gör. Då blir det naturligt att försöka spela säkert för riskera så lite som möjligt. Det resulterar nästan alltid i att man hamnar på hälarna och då blir jävligt svårt att vinna hockeymatcher.
När det inte längre fanns nåt att förlora, 0-2 i röven och inga tecken på att nåt skulle hända. Klart att det händer just då. Förmodar att ordern inför tredje var "In och kör, fundera inte, bara kör".
Nu blev det inget skönspel men med lite flax och jävlaranamma blev en versalfet nolla en mysig tvåa.
Nu letar man ju desperat efter positiva tecken, men nog satt fler uppspel på klubbladen än i de senaste matcherna?
Några av de rutinerade grabbarna börjar skaka av sig likstelheten. Robin P, Sebbe L, Jeremy BR och inte minst Johan J börjar äntligen visa lite ledaregenskaper.
Kan vi få be om en liten streak med en 3-4 vinster så skulle allt bli lite mysigare. Lall on, lall on.

Alltid rött, alltid rätt!

Återigen måste jag erkänna att jag blir konfunderad när läser inläggen på den här sidan.
Hade jag inte vetat vilken lagsida jag var på hade man kunnat tro det rörde sig om säg Barcelona, Bayern München, PSG, Real Madrid eller valfritt ängagäng i den storleksordningen.
Men detta är fuckin Timrå IK om jag inte missuppfattat detta helt. Jag kan för mitt liv inte förstå vilka förväntningar och krav en del ställer på det här laget.
Pratade precis med sonen som var på Hovet idag. Enligt honom var vi bättre än AIK och förtjänade att vinna. Kan vi begära så mycket mer?
Ska vi, utan en handfull av våra allra bästa spelare, spela ut AIK på bortaplan? Förväntar man sig det ska man nog överväga att byta favoritlag.
Ta nåt av ovanstående gäng så kan man leva sitt supporterliv i ett sött sockervaddsmoln där känslosvängningarna stannar vid någon enstaka poängförlust per säsong. Så jävla könlöst om ni frågar mig.

Var tacksamma att hjärtat slår för något som fortfarande har fler likheter med ett idrottslag än ett storföretag. Där varje seger, varje poäng skänker glädje och en stolthet för att hålla på detta vackra lag. Inte ett lag där segrar är självklarheter och bara en poängförlust kan ställa till någon form av känsloyttring. Hur kul kan det vara?

Gläds åt segrarna, sörj förlusterna. Men gör det senare med lite värdighet. Spelarna förlorar inte för att förolämpa vare sig mig eller dig. Ibland går saker åt helvete även om man vill bestiga berg eller spränga murar. Det vet alla som idrottat själva. Det som varit så enkelt och självklart blir det svåraste i världen. Men lika plötsligt som varannan femmeterspassning sitter på skridskon kan allt falla på plats igen. Är det inte det som är en stor del av charmen med idrott? Hur intressant hade detta varit om allt varit logiskt, förutsägbart och möjligt att vetenskapligt kunna räkna ut vad som ska hända?
Jag tror inte många av oss hade engagerat oss i denna känslomässiga bergodalbana år efter år då.

Två poäng borta mot AIK!?
Hmm, could have been worse, could have been raining.

Alltid rött, alltid rätt!